Pensioner debatteras till och från i media och är också föremål för kaffebordsdiskussioner. Pensionsfrågorna är nödvändigtvis inte så bekanta eftersom de flesta ännu har långt till pensionsåldern. Vi har här samlat de vanligaste missförstånden i anslutning till pensioner och ger de rätta svaren.
Myt: I stället för att höja pensionsåldern borde den sänkas för att arbetslösa och ungdomar ska få jobb.
Faktum: På individnivå och i enskilda fall kan man kanske tänka att en enskild arbetstagare hindrar arbetslösa eller ungdomar från att få arbete. Med tanke på den ekonomiska grunden för det finländska välfärdssamhället och pensionssystemet är det viktigt att höja sysselsättningsgraden redan bland de unga. Detta kräver helt nya arbetsplatser och det hjälper inte med att ”sjasa bort” de äldre arbetstagarna från yrkeslivet.
Finländarna är allt friskare och lever allt längre. Vi får också pension mycket längre. Syftet med den höjda pensionsåldern är att relationen mellan tiden i arbete och tiden i pension ska vara hållbar, för att till exempel arbetstagarnas pensionsavgifter inte ska bli orimligt höga. Långa yrkeskarriärer säkerställer också att arbetstagaren klarar sig med den intjänade pensionen efter att ha lämnat yrkeslivet.
Myt: Pensionen är arbetstagarens egna pengar som man själv har betalat och man borde få tillgång till dem när man själv vill.
Faktum: Arbetspensionsavgifterna är inte arbetstagarens egna pengar, utan de tas ut för att de finländska arbetspensionerna ska kunna betalas ut. För utbetalningen av pensionerna tas behövliga avgifter ut av arbetsgivarna och arbetstagarna. Merparten av de pensionsavgifter som tas ut används för att betala ut de löpande pensionerna medan en mindre del fonderas. I det finländska arbetspensionssystemet betalas pensionerna ut till det belopp och i den pensionsålder som bestäms i lagen.
Det fina med det finländska arbetspensionssystemet är att de som nu arbetar kan lita på att de i sinom tid får den lagstadgade pensionen.
Myt: Yngre personer vars pensionsålder ännu inte fastställs i samband med pensionsreformen, kommer aldrig att få gå i pension.
Faktum: Finländarna är allt friskare och lever allt längre och därför stiger pensionsåldern i pensionsreformen 2017. Pensionsåldern höjs från och med dem som är födda 1955 med tre månader per år från 63 års ålder tills den nedre åldersgränsen är 65 år.
Efter 2025 är målet att relationen mellan tiden i arbete och tiden i pension ska vara på samma nivå. Om livslängderna fortsätter att öka är det möjligt att den lägsta pensionsåldern stiger ytterligare. Eventuella ändringar görs för första gången 2030 och höjningen kan vara högst två månader per år.
Pensionsåldern kommer med andra ord att stiga i framtiden men det finns ett tak för åldern. Också ungdomar kommer alltså i sinom tid att få gå i pension. Om den genomsnittliga livslängden ökar kan också den nedre åldern för ålderspension fortsätta att stiga. Men om utvecklingen blir den motsatta är det i princip också möjligt att den nedre åldersgränsen sjunker någon gång i framtiden.
Myt: En hemmamamma eller hemmafru som länge har varit hemma får alltför liten arbetspension.
Faktum: Arbetspension tjänas in huvudsakligen av arbetsinkomster, vilket betyder att om man inte arbetar tjänar man inte heller in arbetspension.
Sedan 2005 har arbetspension också vuxit under moderskaps- och föräldraledighet samt under tid för vård av barn under 3 år. Under moderskaps- och föräldraledighet växer pensionen utifrån den ersättning som betalas för oavlönad tid, alltså i praktiken på basis av den inkomst enligt vilken dagpenningen har beräknats. Grunden för den pension som växer av hemmavård av barn under tre år är en fast summa, 741,96 €/mån. (nivån 2019). Förutsättningen för pensionstillväxt under dessa oavlönade tider är att personen vid pensioneringen också har pensionsgrundande arbetsinkomster på sammanlagt minst 17 807,01 € (nivån 2019).
Även om pension växer av ovan nämnda förmåner blir tillväxten ändå mindre än pensionstillväxten av arbete under motsvarande tid.
Myt: Pensionerna borde höjas eftersom pensionsbolagen har placeringar. Man snålar med pengarna helt i onödan.
Faktum: Pensionsbolagens placeringar har två syften. Å ena sidan används de för att jämna ut pensionsutgiften för de stora årskullarna, som utan fonder helt och hållet skulle behöva finansieras av den generation som arbetar. Å andra sidan genererar fonderna hela tiden avkastning, och tack vare placeringsintäkterna hålls pensionsavgifterna på en rimlig nivå. Utan placeringsintäkter borde både arbetstagarna och arbetsgivarna framöver betala mycket högre pensionsavgifter än idag.
Vid utgången av 2017 uppgick antalet arbetspensionstagare till ca 1,6 miljoner i Finland. Om allas pension hade höjts med till exempel hundra euro, skulle det ha lett till en extra utgift på omkring 1,9 miljarder euro redan det första året. Då lönesumman 2018 i hela det finländska arbetspensionssystemet uppgår till cirka 83 miljarder euro innebär finansieringen av pensionsutgiften utgående från den arbetande generationens inkomster att arbetspensionsavgiften måste höjas med ca 2,3 procentenheter.
Att arbetspensionsavgiftens nivå är stabil bidrar för sin del till att arbetspensionssystemet är hållbart i flera generationer.
Myt: Pensionärerna är giriga om de vill fortsätta att arbeta när de får pension och de tar jobben av ungdomarna.
Faktum: Det har blivit något vanligare i det finländska yrkeslivet att pensionärer har återgått till arbete. Oftast är det fråga om deltidsarbete, kortjobb eller tidsbundet arbete. Ibland kan återgången till arbete också bero på att den intjänade pensionen är så liten att pensionären måste arbeta för att få ytterligare inkomster.
I detta nu är antalet pensionärer i yrkeslivet så pass lågt att man inte kan anse att de tar jobben av personer i arbetsför ålder. Med tanke på det finländska samhället är det av största vikt att höja sysselsättningsgraden. Då kan så många som möjligt arbeta länge och således tjäna in en bra arbetspension. Dessutom borde arbetsgivarna fästa mer uppmärksamhet vid ork i arbetet och vid att anställa personer med nedsatt arbetsförmåga för att ingen ska behöva sluta arbeta i förtid.
Myt: Arbetspensionsanstalterna ändrar på reglerna och handlar i eget intresse för att de ska ha pengar för att betala ut löner och andra förmåner till direktörerna.
Faktum: Det finländska arbetspensionssystemet är bra och omfattande. Det sköts ansvarsfullt och det klarar sig också i internationell jämförelse. Till exempel enligt den internationella jämförelsen Mercer Global Pension Index har Finland världens mest tillförlitliga och transparenta pensionssystem.
Arbetspensionsanstalterna ändrar inga lagar själva utan beslut om ändringar fattas av riksdagen utgående från regeringens propositioner. Arbetspensionsbranschen omfattas också av flera bestämmelser som gäller transparens och öppenhet, såsom skyldighet att föra ett offentligt insiderregister.
Tillsyn över pensionsbolagen utövas av Finansinspektionen. Finansministeriet svarar för tillsynen över Keva. Därtill utövar Finansinspektionen tillsyn över planeringen av Kevas finansieringsverksamhet och över placeringen av tillgångarna.
Myt: Arbetspensionen utgör alltid 60 procent av lönen.
Faktum: Arbetspensionen beräknas inte som en viss procentuell andel av lönen. Missförståndet kan bero på att arbetspensionerna före 2005 hade en övre gräns som oftast var 60 procent av den största pensionsgrundande inkomsten.
Arbetspension tjänas numera in av arbetsinkomsterna under hela yrkeskarriären. Om det förekommer långa avbrott i personens yrkeskarriär finns det risk för att arbetspensionen blir låg. Å andra sidan finns det inte något tak för pensionsbeloppet.
De aktuella löpande arbetspensionerna är i snitt lägre än de nya pensioner som börjar. Detta beror bland annat på att de pensioner som justerats med arbetspensionsindex släpar efter utvecklingen av den genomsnittliga lönenivån samt på att de yngre åldersklasserna i snitt har högre pensionsgrundande löner.
Till exempel vid utgången av 2017 var den genomsnittliga ålderspensionen för en pensionstagare bosatt i Finland 1 563 euro i månaden, medan den genomsnittliga ålderspensionen för en ny pensionär 2017 var 1 826 euro. Ålderspensionerna är självfallet i snitt högre än invalidpensionerna.
I OECD:s jämförelse av pensionernas ersättningsgrader var ålderspensionen för en finländsk löntagare med medelinkomst som arbetat fram till pensionsåldern cirka 56 procent av lönen före pensionen. I verkligheten varierar de individuella ersättningsgraderna betydligt på grund av de stora skillnaderna i inkomsterna och kontinuiteten i yrkeskarriärerna.
Myt: De låga födelsetalen i Finland utmynnar i en pensionsbomb i framtiden.
Faktum: Merparten av de löpande pensionerna finansieras med pensionsavgifter som tas ut av arbetsgivarna och arbetstagarna. Ju mindre antalet arbetstagare är jämfört med pensionärer desto större är arbetstagarnas betalningsbörda. Saken är dock inte riktigt så enkel.
Pensionssystemet fonderar en del av avgifterna, och avkastningen på fonden kan framöver användas för att förebygga behovet att höja pensionsavgifterna. Dessutom kommer den aktuella lägre nativiteten att synas konkret i pensionssystemets betalningsförmåga först på 2050-talet, och enligt Pensionsskyddscentralens prognoser kommer läget inte ens då vara kritiskt.
I stället för att förfasa oss över den låga nativiteten borde vi fokusera på att förbättra sysselsättningen i Finland. Särskild uppmärksamhet borde fästas vid arbetshälsa och ork i arbetet, och även för personer med nedsatt arbetsförmåga och partiellt arbetsföra. Dessutom borde arbetskraftsinvandring göras mer attraktivt. Allt arbete är värdefullt och vi behöver alla framtida arbetstagare för att vårt pensionssystem och samhälle ska fungera.