Effekterna av arbetspensionsrehabilitering ska inte enbart bedömas utifrån sysselsättningssiffror

Enligt Kevas nya undersökning bör resultatet av arbetspensionsrehabiliteringen inte enbart bedömas utifrån hur många som blir sysselsatta direkt efter rehabiliteringen, utan också utifrån hur rehabiliteringen påverkar människors arbetsmarknadsbanor på lång sikt.

I Kevas undersökning granskades arbetsmarknadspositionen för arbetstagare i den offentliga sektorn som sökt arbetspensionsrehabilitering före rehabiliteringsansökan och under högst tre år därefter under 2020–2022. 

Enligt resultaten är det motiverat att granska effekten av arbetspensionsrehabilitering både utifrån sysselsättningen och utifrån hur rehabiliteringsklienternas arbetsmarknadsbanor formas och utvecklas över tid. 

Enbart sysselsättningsgraden efter tre år fångar inte rehabiliteringens mervärde, vilket hos rehabiliteringsklienterna syns som stabilare arbetsmarknadsbanor, senare pensionsavgång och väl avvägda yrkesmässiga övergångar. Rehabilitering fungerar i första hand som ett sätt att förebygga arbetsoförmåga och avbrott i yrkeskarriären.

– Effekten av rehabiliteringen syns inte nödvändigtvis direkt i en enskild sysselsättningssiffra. Återgången till arbetet kan vara en stegvis process, och den viktigaste nyttan med rehabilitering kan vara att arbetsmarknadsbanan stabiliseras och anknytningen till arbetslivet stärks, säger statistikanalytiker Janne Salonen. 

Viktigt att rikta rehabiliteringen korrekt 

Rehabiliteringen har störst effekt när den riktas rätt, genomförs vid rätt tidpunkt med tanke på yrkeskarriären och kopplas till en tydlig fortsatt yrkesbana. Rehabiliteringen är effektiv framför allt när den riktas rätt till de situationer där en återgång till arbetsmarknaden är ett realistiskt alternativ.

Tidig hänvisning till rehabilitering innan sjukfrånvaron blir utdragen och anknytningen till arbetsmarknaden försvagas har ett samband med bättre sysselsättning. 

Resultaten visar att arbetsmarknadsbanorna för dem som fått ett positivt rehabiliteringsbeslut oftare är stabilare och mer förutsägbara än för dem som har fått ett avslagsbeslut. Hos dem som fått avslag var sysselsättningen oftare koncentrerad till den tidiga fasen efter ansökan och hade ofta samband med stark anknytning till arbetsmarknaden redan sedan tidigare.

Bland dem som fått avslag finns personer som blir sysselsatta även utan rehabilitering. Däremot har de personer i denna grupp vars arbetsmarknadsposition redan i början är svag mycket stor risk att hamna permanent utanför arbetslivet. 

Resultaten tyder på att det centrala vid bedömningen av effekten av rehabiliteringen inte enbart är frågan om personen blev sysselsatt eller inte, utan också vem som beviljas rehabilitering, i vilket skede av yrkeskarriären och genom vilka åtgärder. 

– Att inleda rehabiliteringen vid rätt tidpunkt är lika viktigt som själva rehabiliteringsåtgärderna. Med tanke på effekten är det viktigt hur tidigt rehabiliteringen börjar och vilken yrkesbana som byggs upp under rehabiliteringen, säger Salonen.

Viktigt med rätt tidpunkt och individuell rehabilitering

Sysselsättningen var bland annat kopplad till tidpunkten för rehabiliteringen, sökandens ålder och skedet i yrkeskarriären, arbetsoförmågans varaktighet och den fortsatta yrkesmässiga vägen efter rehabiliteringen.

I mitten av yrkeskarriären stöder rehabilitering ofta framgångsrika övergångar på arbetsmarknaden. Å andra sidan är rehabiliteringens sysselsättningseffekter begränsade i slutskedet av yrkeskarriären, i synnerhet hos personer över 60 år, och rehabiliteringen sammanfaller ofta med pensionslösningar.

För unga är den långsiktiga nyttan av att stanna kvar på arbetsmarknaden särskilt betydande. Bland personer under 35 år är arbetsmarknadsbanorna i genomsnitt mer splittrade, andelen avslagsbeslut större och sysselsättningen efter beviljad rehabilitering svagare. 

Enligt resultaten bygger den nuvarande rehabiliteringsmodellen på att återställa en redan etablerad yrkeskarriär. Därför lämpar den sig inte för yngre åldersklasser, vars yrkesinriktning och ställning på arbetsmarknaden först håller på att ta form. Detta betonar samarbetet mellan olika aktörer inom servicesystemet samt behovet av att bygga flexibla och individuella vägar för att stödja deltagandet i arbetslivet. 

– Resultaten betonar behovet av individuellt planerad rehabilitering som inleds vid rätt tidpunkt. En och samma lösning för alla ger inte det bästa resultatet, utan rehabiliteringens innehåll och mål måste bedömas i relation till personens arbetsförmåga, yrkeskarriär och dess skede, ställning på arbetsmarknaden samt yrkesinriktning, konstaterar Salonen.

Arbetsprövning stöder anknytning till arbetet

Enligt undersökningen är arbetsprövning starkast kopplad till anknytning till arbetet. 

Arbetsprövning fungerar bäst när personen fortfarande har en anknytning till arbetslivet och kan återgå till sitt eget eller ett motsvarande arbete. Dess effekt bygger på att arbetsförhållandet eller kontakten med arbetslivet bevaras. Detta betonar betydelsen av arbetsgivarsamarbete och anpassning av arbetet i rehabiliteringsprocessen.

Effekterna av utbildning kan däremot synas först på längre sikt. Eftersom utbildning typiskt kan pågå i flera år hinner dess effekter inte nödvändigtvis synas fullt ut under uppföljningsperioden på tre år.

Att öka antalet arbetsprövningar löser emellertid inte ensamt utmaningarna med sysselsättningen. Enligt undersökningen varierar effekterna mellan olika grupper, och avgörande är att åtgärderna riktas rätt och att rehabiliteringen inleds vid rätt tidpunkt.

Undersökningsrapport (på finska med sammandrag på svenska): Työeläkekuntoutus ja työllisyys julkisella sektorilla

Ytterligare information:

Janne Salonen, statistikanalytiker, tfn 020 614 2340, janne.salonen(snabel-a)keva.fi
Sirpa Reijonen, rehabiliteringschef, tfn 020 614 2617, sirpa.reijonen(snabel-a)keva.fi