Kevas prognos för risk för arbetsoförmåga hjälper till att identifiera de personalgrupper som löper störst risk att drabbas av arbetsoförmåga, rikta förebyggande åtgärder för att minska risken och bedöma kostnadsfördelar. Prognosen hjälper också till att bedöma när sjukfrånvaro förebådar risk för arbetsoförmåga och när det är fråga om en sjukdom som inte medför risk för förlust av arbetsförmågan.
Enligt Kevas prognos som mäter risken för arbetsförmåga riskerar i genomsnitt 2,6 procent av kommunsektorns och välfärdsområdenas personal att bli invalidpensionerade under de kommande tre åren. Detta skulle innebära att invalidpension börjar i uppskattningsvis nästan 15 000 fall under de kommande åren (full invalidpension eller delinvalidpension, för viss tid eller tills vidare).
Skillnaderna mellan yrkes- och åldersgrupperna avseende risken för arbetsoförmåga är betydande.
Risken varierar kraftigt mellan de största yrkesgrupperna: Läkare (1,2 %) och klasslärare (1,3 %) är de yrken som har lägst risk, medan risken är störst bland städ- och köksarbetare (4,3 %) och sjukhus- och anstaltsbiträden (4,9 %).
Prognosen varierar kraftigt också mellan olika åldersgrupper. Risken för arbetsoförmåga ökar kraftigt med åldern. Den genomsnittliga risken för arbetsoförmåga under tre år är 0,4 procent för personer under 35 år, 1,1 procent för personer i åldern 35–49 år, i genomsnitt 3,2 procent för personer i åldern 50–54 år och redan cirka 6,9 procent för äldre. Till exempel är redan ungefär var tionde närvårdare och sjukhus- och anstaltsbiträde över 55 år direkt i riskzonen för invalidpension.
Skillnaderna mellan yrkesgrupperna kvarstår i huvudsak också vid en granskning efter åldersgrupp.
Prognosen för risk för arbetsoförmåga grundar sig på flera faktorer som rör personal och organisation, såsom arbetstagarens ålder, kön och typ av yrke, men också till exempel tidigare invalidpension, närhet till ålder för ålderspension och sjukskrivningarnas antal och typ.
– Prognosen ger organisationerna värdefull information om i vilka personalgrupper risken för arbetsoförmåga har ökat. Således kan man reagera på situationen redan i ett tidigare skede och vidta åtgärder för att förebygga arbetsoförmåga, säger statistikanalytiker Petra Sohlman.
– Keva undersöker och modellerar risken för arbetsoförmåga på fortlöpande basis. Vi strävar efter att göra prognosen allt mer exakt genom att inkludera allt fler faktorer som bevisligen påverkar risken för arbetsoförmåga, säger Sohlman.
Sjukfrånvaro påverkar risken på olika sätt i olika grupper av arbetstagare
Vid bedömning av risken för arbetsoförmåga används omfattande information om personalens demografiska faktorer och bland annat om arbetets, sjukskrivningarnas och invalidpensionernas struktur. Detta gör det möjligt att bedöma hurdan sjukfrånvaro som mest pekar på risk för arbetsoförmåga och hurdan som inte innebär en ökad risk för arbetsoförmåga.
I allmänhet visar riskprognosen ett samband mellan personalens medelålder och antalet sjukskrivningar. Ju högre personalens medelålder är och ju mer antalet sjukperioder av olika längd och den genomsnittliga årliga frånvaron ökar, desto högre är den prognostiserade risken för arbetsoförmåga. Korta frånvaroperioder är inte en lika betydande riskfaktor som längre perioder, men de är inte heller obetydliga.
Det finns dock betydande skillnader mellan personalgrupperna i hur sjukskrivningar påverkar risken.
Till exempel för högstadie- och gymnasielärare under 35 år innebär inte ens ett relativt stort antal sjukdagar nödvändigtvis en ökad risk för arbetsoförmåga, medan motsvarande frånvaro för sjukhus- och vårdbiträden eller närvårdare i samma ålder innebär en fyrfaldig risksignal jämfört med lärarna.
Skillnaderna mellan yrkena kvarstår i olika åldersgrupper, men minskar i de äldsta åldersgrupperna. För lärare över 60 år ökar det totala antalet sjukskrivningar risken för arbetsoförmåga med ungefär hälften jämfört med sjukhusbiträden eller närvårdare.
Även om antalet sjukskrivningar av alla längder är högre bland närvårdare än bland lärare och de i genomsnitt har fler frånvarodagar per år, förklarar alltså inte enbart detta skillnaden i den totala risken. Dessa skillnader kan till exempel bero på arbetets art, kulturella skillnader på arbetsplatserna eller orsaker till sjukfrånvaro som är typiska för yrkesgrupper.
Utdragen sjukfrånvaro på mer än 30 dagar ökar risken för arbetsoförmåga mest när de blir vanligare. Sambandet mellan sjukfrånvaroperioder på mer än 30 dagar och risk är något starkare för personer under 50 år än för äldre. Frånvaro på 6 till 30 dagar ökar också risken för arbetsoförmåga mer för yngre personer än för äldre. Sambandet mellan korta frånvaroperioder på 1 till 5 dagar och risken för arbetsoförmåga är å sin sida något mindre i yngre åldersgrupper än i äldre.
– Förebyggande av lång frånvaro är effektivast, särskilt bland personer under 50 år. Även utdragen sjukdom börjar oftast i kortare perioder. Då är det väsentligt att identifiera personalgrupper med särskild risk och att vidta tidiga påverkansåtgärder vid rätt tidpunkt, betonar Sohlman.
Larmgränsen för sjukfrånvaro hjälper till att identifiera risken för arbetsoförmåga
Utifrån prognosen för risk för arbetsoförmåga kan man bedöma vilken typ av sjukdom som är så starkt kopplad till en ökad risk att den ska beaktas. Personalförvaltningen och arbetshälsoexperterna har till uppgift att följa upp personalens välbefinnande och i god tid identifiera de arbetstagare som löper risk för arbetsoförmåga.
Larmgränsen för sjukfrånvaro kan vid sidan av andra verktyg användas för att identifiera den mest riskfyllda gruppen.
I bifogade tabell (på finska) visas det årliga antal sjukdagar efter vilket en arbetstagare över 45 år utan föregående perioder av arbetsoförmåga är mer benägen att falla inom den mest riskfyllda tiondelen av personalen.
Siffran varierar beroende på yrkesgrupp. Städ- och köksarbetarnas frånvaro bör uppmärksammas så tidigt som efter 9 dagar, jämfört med 29 dagar bland akutvårdare inom sjuktransport. Detta tyder återigen på att sjukdom ökar risken för arbetsoförmåga på olika sätt i olika personalgrupper, och att all sjukdom inte är kopplad till risken för förlust av arbetsförmågan.
En minskning av risken för arbetsoförmåga kan ge betydande kostnadsbesparingar
Enligt Kevas uppskattning orsakade arbetsoförmåga kommunsektorn och välfärdsområdena omedelbara kostnader på totalt cirka 700 respektive 600 miljoner euro 2024.
De direkta kostnaderna för sjukfrånvaro stod för 70 procent av dessa, totalt över 900 miljoner euro. Hälften av kostnaderna orsakades av lång, över 30 dagars frånvaro även om endast omkring 7 procent av personalen i kommunsektorn och välfärdsområdena var sjukskriven så länge. Arbetsgivarnas direkta kostnader för en kort frånvaroperiod (1–5 dagar) var i genomsnitt 400 euro, för en medellång period (6–30 dagar) cirka 1 800 euro och för en lång period cirka 5 800 euro.
I genomsnitt var antalet sjukdagar 12,9 per person i kommunsektorn och 15,7 i välfärdsområdena år 2024. Sjukdagarna är inte jämnt fördelade: Omkring en fjärdedel av de försäkrade (kommunsektorn 28 % och välfärdsområdena 21 %) hade inte en enda sjukdag under året, medan en fjärdedel hade bara 1–5 sjukdagar under året.
När man jämför åldersgrupper ger en minskning av sjukdomsförekomst i åldern 44–49 år de mest betydande kostnadseffekterna. Hos unga arbetstagare under 35 år är kort frånvaro mindre förknippad med risken för arbetsoförmåga men med åldern ökar inverkan av kort frånvaro på risken och kostnaderna för arbetsoförmåga.
Ytterligare information:
Petra Sohlman, statistikanalytiker, tfn 041 547 1745, petra.sohlman(snabel-a)keva.fi